Saknar

min fina lakritsprins.

Levis var en valp som ingen önskar sig, så självständig, 
oföljsam och så envis, gav sig aldrig. 
MEN, skam den som ger sig. 
Jag gav mig tusan på att en sån stark och driftig valp måste var guld värd 
och jag tog fram min ännu envisare sida.

Han blev den mest följsamma och goa följeslagare som man kan önskar sig.
 Helt otrolig faktisk. 
Han hade drivet, motivation, arbetsglädjen och följsamheten. 
Han gjorde allt för mig. 
Alla dagar med honom var dom bästa. 
Jag önskar att det aldrig skulle ta slut. 
Men han saknade en enda sak, 
hälsan, 
så dj…a typiskt och så otroligt tråkigt.

Livet för mig och Levis blev en kamp, en kamp mot sjukdomar 

och allt vad det innebar. 

Ena dagen var han stark och frisk och jag var sprudlande glad, 

nästa dag var det inte lika uppåt. 

Levis försämrades plötsligt och slutet kom hastigt. 

Även om jag varit förvarnad,  så slutade jag aldrig hoppas.

Jag har haft en otrolig otur med mina hundar, 

men jag känner samtidigt en sån otroligt tacksamhet.  

Jag är så tacksam över allt jag har fått uppleva. 

Jag har varit lycklig lottad och haft dom bästa och finaste.

Har fått uppleva  enorm glädje,

 lycka, framgångar, tillgivenhet och mycket, mycket,  

mera tillsammans med dom,

som för mig har varit unika.

Sen kan jag alltid undra VARFÖR……….

Livet går vidare, även om jag gång på gång vill spola bandet tillbaka.

Alla dom här dagarna som kommer och går är ju faktiskt livet, 

vare sig jag vill eller inte.